TV-serien Skolan - verklighet utan vinkel av Lars Schmidt

Dom letade i några veckor, for runt och tittade, pratade med rektorer, lärare, elever. I Brunnsbo fann Carl Javér och Anders Berggren vad de sökte. En gul tegelvägg, blåa elevskåp och en brandgul papperskorg; vinjettbilden med SKOLAN i versaler sänder en omisskännlig signal: Typisk skola, typiska elever, typiska problem.

Fyra avsnitt in i serien sitter Carl Javér och Anders Berggren hopsjunkna framför varsin tallrik soppa på restaurang Blå Huset på Konstepidemin i Göteborg.

Regnet strilar ner. Dom har ägnat dagen åt att flytta in i nya lokaler och pustar ut efter allt bärande och efter arton månaders knog med sin dokumentärserie.

- Man blir nersliten, det kanske är nackdelen med att göra allt själv, säger Carl.

Han stannar upp.

Fördelen, då?

- Man har råd. Det går inte att hyra en fotograf i tio månader och en redigerare i åtta.

Idén med att följa en skola var inte deras. Efter Sjukhuset, där de använde samma arbetsmetod, blev de överhopade med förslag om miljöer de borde ta sig an. Sakta formades beslutet om att skildra skolans värld.

Ett angeläget ämne, en inspelningsplats och två skilda världar - elevernas och lärarnas som möts och gnids mot varandra - gjorde valet lämpligt.

Våren 1999 for de runt. Extremer som det välordnade Askim och det problemtyngda Bergsjön låg för långt ut på skalan. I Brunnsbo fanns inte bara den typiska skolan, de fick också en känsla av att där fanns de rätta personerna, den rätta stämningen. En magkänsla, säger Carl. Och en positiv anda bland lärarna. Ett besök i dåvarande klass 8a fällde avgörandet.

Vid skolstarten efter sommarlovet började de filma. Vid avslutningen på våren år 2000 var de klara. Klippningen var färdig dagen före julafton. Ljudmix och den grafiska bearbetningen en vecka före TV-premiären den 15 januari i år.

Om pengarna är det ena som styr deras arbetsmetod är kontroll det andra. "Regi, ljud, klipp" står det efter Carl Javérs namn i eftertexten. Och "Anders Berggren: Regi, foto".

Det är så de vill ha det. Full koll hela vägen.

På fältet är de två. En inhyrd fotograf skulle inte fungera, säger de.

- Det vore fruktansvärt, säger Anders. Fotot är så stor del av scenens innehåll. Man måste veta hur vi klipper, vad vi vill berätta.

- Dramat, säger Carl Javér, det kanske utspelar sig hos personen bredvid och inte just där själva konflikten är.

Anders ger exempel: När Andrea Correa Aires, en av de fem elever som intar en huvudroll, får tillbaka ett fysikprov och läraren pratar om hennes prestation, då filmar han den lyssnande Andrea istället för läraren. Ett beslut som en inhyrd fotograf kanske inte vågat ta.

Det finns ytterligare skäl till att de bara vill vara två. Det hänger ihop med hela deras vilja att inte påverka, att synas så lite som möjligt. Tre främmande personer blir för tungt, ger ett för stort överläge, mot personen de filmar.

Därför väljer de också lätt videoutrustnung, en Sony VX 1000. En vanlig videokamera skulle bli alldeles för stor, menar Anders. För tung att ha på axeln timmar i sträck och svår att röra sig med.

Förutom kameramikrofonen har Carl en mikrofon på bom. De står alltid nära varandra, gör sig så obemärkta de kan. Låter kameran rulla, låter saker hända.

Om grävande journalistik kan delas upp i två huvudfåror, där traditionellt grävande och avslöjande intervjuer är den ena, så kan den andra fåran karaktäriseras av tidens gång. (Även om också den första metoden kan vara nog så tidsödande.)

Man tar så lång tid på sig att den vardagliga verkligheten låter sig fångas. Med sin dramatik och koreografi.

En seg dag sitter de och hänger i lärarrummet när skolvärden plötsligt rusar in. "Nu har Ted och Kristoffer slängt en sjua i en papperskorg!", säger han uppbragt.

Anders och Carl kan genast hänga på, och får såväl den gråtande sjundeklassaren som de inte särskilt ångerfulla förövarna i bild.

Genom att vara med så länge väntar de också ut de medverkandes eventuella nervositet eller behov av att visa upp en annan bild än deras vanliga. Anders och Carl blev filmgubbarna, Ljud och bild. "Ni var som luft", sa en av tjejerna efteråt. Andrea Correa Aires säger att de första veckorna tänkte hon på att de fanns där, men sen glömde hon det.

- Det är svårt att spela över i ett helt år, säger hon. Man kan inte spela teater så länge.

Andrea Correa Aires säger att det gällder alla som var med. De var sig själva, helt enkelt.

Anders kallar metoden mer socialantropoligisk än journalistisk. En sorts deltagande observation. Det originella är väl att de inte gör några försök att inhämta kunskaper i förväg. De läste inte in sig på skolproblem, forskade inte i tonåringars beteende eller invandrarbarnens situation. Det enda de gjorde var att låna Gunilla Granaths bok, men Anders läste bara ett litet stycke. Han tyckte den var tråkig.

- Filma är ett praktiskt yrke, säger Carl. Det som gäller är vad som händer när du är ute och filmar. Det känns inte viktigt att läsa in sig när det handlar om människor.

Principen är naturligtvis behaglig. Men Anders menar att den också är riktig. Några veckor in i filmandet fick de reda på att Brunnsboskolan var JO-anmäld för ett mobbningsfall.

- Det var bra att vi inte kände till det, för då hade vi bara gått och letat efter mobbing. Om man har en massa glasögon ser man inte rent på vad som händer.

Stressad över hur det uppfattas att de struntar i research tillägger han:

- Men vi är inte dumma, vi vet vad som händer i skolorna, läser tidningar och följer med.

Det var först långt in i arbetet de bestämde sig för vilka personer de skulle följa mer än andra. Skulle det vara en klass? Skulle det kanske handla mer om lärarna än om eleverna?

- Det kunde faktiskt blivit en film om bara lärare, säger Carl.

För att få det att praktiskt fungera hade det ett skriftligt godkännande från alla elever och deras föräldrar. De ställde upp ett antal grundregler för de medverkande: de som inte ville bli filmade slapp; alla medverkande fick säga stopp när de ville; efteråt hade de möjlighet att välja bort scener de inte ville ska vara med.

Mycket lite föll bort. Johanna Blom, en av lärarna, sa bara till en gång, berättar hon. Som nyutexaminerad var hon nervös och rörde till det på en mattelektion. Stod vid tavlan och sa fel. Det ville hon inte ha med.

Arbetssättet skapade en frihet i redigeringen eftersom de filmade redan sagt sitt.

Vad är det de har skapat?

Carl:

- Vi har fångat de 15-åringar vi träffade, fångat känslan…

- … och problematiken, säger Anders. Och lärarnas frustration över att inte räcka till.

- Och inte genom att berätta hur det var, utan genom att visa händelser, tillägger Carl.

En betraktare kunde kunde beskriva det som en dokumentärserie för TV 4 i åtta avsnitt om 23 minuter. En serie som till första programmet lockade över sjuhundratusen personer och som nu stabilisera sig kring en halv miljon tittare. Dessutom: en ung publik, något varje TV-kanal längtar efter.

En serie som väckt debatt. Dels för att den skildrar det vardagliga skollivet för både lärare och elever, dels för att den inte fokuserar på bara problem - även om debatten i början fick en slagsida mot problemen, främst därför att de första tre avsnitten är mer koncentrerade på nedskärningar och stökiga lektioner än de följande.

En dokumentär som visar hur eleverna hukar under betygsklubban och tappra lärare sliter med att ge varje elev så goda möjligheter som möjligt. Som visar hur tufft det är att vara 15 år och tvingas konkurrera om varenda utbildningsplats samtidigt som man försöker skapa utrymme för annat i livet än att plugga. Eller ha ångest för att man inte pluggar.

Det är ett drama som skulle kunna ha en speakerröst à la såpa som frågar:

Ska Andrea klara inträdesprovet? Ska Ted komma in på Bernadottegymnasiet? Och ska Cattis och Andrea någonsin bli vänner igen?

Skillnaden här är att de draman som såporna försöker stjäla från verkligheten, eller i dokusåpor försöker konstruera, är här verkliga.

Eller? Är det verkligheten som den var på Brunnsboskolan läsåret 1999/2000?

- Ja, säger Andrea Correa Aires.

- Ja, säger Johanna Blom.

Anders, däremot, blir provocerad av frågan. Vill inte prata om huruvida det är sant eller inte, säger han. - Frågan är irrelevant. Därför att det kan inte vara falskt. Detta är verkligheten som är filmad och det är klart att det är sant… men oerhört subjektivt hopsatt.

Bakom denna uppfattning ligger deras uppdelning av ordet dokumentärfilm i sina beståndsdelar: dokumentär som i verklig och film som i dramaturgi. Det material de kommer hem med - i detta fall 170 timmar band - är verkligheten de har att utgå ifrån.

Allt som hänt utöver vad de själva naglat fast, har med detta synsätt inte inträffat. Om skolan sprängts i luften en natt när de inte var där, så hade det för dem inte gått att skildra.

Ett sorts sanningskrav som är absolut. Det gör också att de aldrig ber någon göra om en rörelse, öppna en dörr på nytt, bläddra i en pärm, lyfta en telefonlur och låtsas ringa. Ett gissel som varje människa som varit utsatt för en TV-kamera kan vittna om.

Den traditionella arbetsmetoden har flera nackdelar. Dels försöker producenten återskapa en händelse som kanske aldrig ens inträffat, dels blir de medverkande oroliga för att göra fel. De väntar på nästa regianvisning.

Carl och Anders driver sin metod långt.

- Personer kan gå ur bild, men inte i. För då krävs planering, säger Anders. Carl tillägger:

- Man riktigt hör fotografen säga: Okey, kom in!

Denna hårda attityd visar sig dock ha något mjuka kanter. I sista avsnittet presenteras huvudpersonerna genom att rektorn skriver under deras betyg. Kameran zoomar sedan in elevernas namn i övre vänstra hörnet.

Då är frågan: Om ni kommit försent till rektorsexpeditionen och rektorn redan undertecknat betygen, hade ni bett henne göra om det då?

- Nej, svarar Anders snabbt. Carl fnissar.

- Men du bad henne ta de betygen sist.

Lars Schmidt

******************************************************************* Lars Schmidt Tel: +46 31 294003, fax +46 31 7942981, mobil 0709-304003 Adress: Minkgatan 4, 426 71 Västra Frölunda SWEDEN